”748R”, svarade Micke utan en sekunds tvekan.

Frågan jag hade ställt var ”Vad blir det nu då?” och scenen utspelades i depån på Sviesta strax efter mitt första race. Det hade körts i direkt anslutning till licenskursen som Micke hade lurat in mig på. Han hade även möjliggjort racet genom en snabb modifiering av min gatu-996 på Åhyddan. Man kan säga att det var så det började.

Förresten, det fanns en historia innan dess också. Det började med att MC-Nytt i slutet på 60-talet skrev om ett desmodromiskt vidunder som inte hade så många hundra kubik, men vilken konstruktion det var (att jämföra med min dåvarande Subztituti 80)! De följande femton åren vill jag helst inte prata om, de fylldes mest av CB följt av olika sifferkombinationer. Många långa turer blev det, som värst till Grekland med böna, tält och trangiakök (inga problem att åka på bakhjulet med det ekipaget!). Ytterligare femton år passerade helt utan hoj innan det började rycka i gasnerven igen -97. Kassan var fylld, så äntligen kunde det bli en Ducce! Monstret följdes snabbt av en SuperSport som i sin tur byttes mot en 996BP. Salig Christoffer berättade om friträningarna på Sviesta och ducceklubbens banåkningar och sedan var det så att säga kört. -00 prövade jag nervöst vingarna (var dock nära att lägga av när Bus-Nicke och GC samtidigt åkte om mig på varsin sida i sista högern på Åsen) och -01 jagade jag med friskt mod Anita och andra fortkörare i snabbaste gruppen.

Micke hade alltså inte gett mig något alternativ och eftersom det var precis det svaret jag hade hoppats på så var vägen utstakad. Idag vet jag att det inte räcker att staka ut en väg, man måste bygga den och åka på den också. Lyckligtvis hade jag inte en aning om det då! Inför -02 skaffade jag mig alltså en 748R som Pelle byggde om för racing och även löste några mystiska elfel på (numera är det Långe Lasse som pysslar om den så ömt även om jag nog har hört hans suckar över att det aldrig finns någon racelogg). Vid ett tillfälle på Frejgatan en mörk höstkväll stötte jag också på en annan typ i samma tankar som mig. Han hette Uffe och var jurist på Socialstyrelsen, men såg inte alls ut så.

The Ducky Story

Team Ducky Racing etablerades på La Bussola och planerna för RR-02 lades upp. God mat och dryck intogs, men jag minns att vi var väldigt försiktiga med grappan, vi skulle ju rejsa.

Samarbetet i teamet funkade perfekt redan från början. Uffe skaffade delar från England och fixade sedermera alla transporter, garage, mekande, matlagning, espresso, däck, flickvänner och annat världsligt. Ducky (vår lille tystlåtne maskot/manager) gökade med Snigels dito och jag ordnade italienska flaggor. En låda teamtröjor införskaffades.

Säsongen började med hagel på Mantorp, två blötkrascher på Anderstorp och missat Sviestarace pga tråkigheter i familjerna. Även friträningen på Falkenberg missade vi av samma skäl, men med några minuters marginal hann vi besiktiga hojarna före tidkvalen och sedan var vi igång.

Fokus flyttades efter hand från de akuta problemen till själva rejsandet. Det var fler som åkte Ducce då än nu och det var väldigt kul med de kontakterna. Snigel och Gävle-Anders åkte 748R som vi. Micke och Nicke hade tagit över Folkessons 748RS -00-or och lyckades så bra att de sedermera blev uppklassade till A-förare. Dessutom fanns förstås Peter och Mange i Superbike, som inspirerade oss väldigt mycket och även engagerade sig i oss B-ducatister.

På Midlanda blev jag torpederad (träffen tog på kopplingen en dm framför smalbenet, tack 91:an Karlsson), men Uffe gav som vanligt japsen en rejäl match, Peter vann SBK och Sverige fick stryk av Senegal. Sedan dröjde det länge till nästa race, men vi fick en fantastisk ”semester” med många åkningar tillsammans med klubbkompisar i strålande sol. Teamet tourade runt i Uffes ”Kermit”, en illgrön, medelålders Transporter med gardiner som man sover väldigt gott i. Under en av turerna åkte vi på Knutstorp, Åsen och Sviesta på fyra dagar. Den lediga dagen blev det trial vid stugan i Dalsland och lite busracing på vägarna, som dock fick ett hastigt slut när vi hann upp en blåvit fyrhjuling. Perioden avslutades i Rudskogen, Norge, under omständigheter som inte är helt utredda, men det lär ha hörts oväsen från go-cartbanan under natten (allt glömt och förlåtet, GC och Lasse?).

SM på Knutstorp återstod. Uffes ena avgaskam mådde dock dåligt och vägrade ställa upp. Min hoj mådde bra på den jobbiga, knixiga men trivsamma banan ända tills det var dags för själva loppet. 50-an startade inte! Nicke åkte ut till start medan Peter, Mange, Bj.o.rn och Micke rusade fram till stackars mig. De skruvade på allt som man kan hinna med på några minuter, men det hjälpte inte. Det blev inget race pga, som det senare visade sig, en lossnad slang inne i tanken. Djup frustration, men också glädje över den resoluta insatsstyrkan.

RR -02 avslutades med att teamet samlades i grusfållan efter Trösen på Åsen. Jag hade snubblat på en fläck efter bilarna, som tränade samma kväll. Uffe låg precis innanför bakom mig, men han valde att köra över min bakram istf mig, trots att han hade chansen. Evigt tack för det!

Den förväntade lågsäsongen infann sig aldrig. Hösten, vintern och våren tillbringade vi med dyngsprättare i gropen (roligare fys- och åkträning finns inte!) varvat med teamets årsmöten som kom ganska oregelbundet men ändå ofta. Hojarna stajlades och fick chassina inställda ordentligt. Haga Deli besöktes ibland efter mekande och dyng- eller istvättande. Grappa Brunello. Trial i garaget. Usch, vilka idrottsmän!

RR -03 inträffade. Kermit hade bytts ut mot en yngre, kraftfullare kollega, som dock inte hade riktigt samma karaktär och planlösning. Trots vårt för övrigt intima samarbete så föredrog vi bägge två att begränsa det till dagtid. Åkningen blev stabilare. Pengarna rann iväg. Flickvänner inträffade. Efter drygt halva säsongen tittade Uffe i plånboken och såg inget, så då gick det inte att fortsätta och han sålde hojen (som numera liksom även Snigels hoj går på klubbåkningarna med bravur).

De sista racen åkte jag ensam, inklusive ett B-race, som är en väldigt trevlig tävlingsform för enbart B-förare där hela arrangemanget körs på en dag. Vid ett par tillfällen kändes det som åkningen flöt perfekt och då går det också att höja tempot ett snäpp så att man kan fightas på allvar, även med snabbare hojar. Helst minns jag SM på Knutstorp där jag efter en dålig start lyckades jaga ikapp och bromsa mig förbi flera konkurrenter (berusning!) innan jag började fega och bröt efter en kraftig bakhjulssladd (det blev en rejäl repa i däcket efter en liten sten).

Under stor vånda och tvekan inledde jag så RR -04 ensam; det är svårt att sluta när man väl tänt på. SM på Anderstorp redan i slutet av april gick hyfsat, B-racet på Knutstorp blev ett personligt fiasko pga att jag inte klarat av att tidträna ordentligt i regnet, nästa SM gick som en dans på Sviesta skär men tyvärr, tyvärr kunde jag inte fullfölja SM på Falkenberg (som är en underbar 748-bana med snabba kurvor och inte så mycket rakt) pga regn under tidkvalen. Till slut så ställdes även jag, som är lite långsammare, inför faktum och tvingades sluta tävla. Med en blick lika tom som plånboken som jag just förtvivlat hade rotat i, tyckte jag mig se alla rookie-kollegorna gång på gång dra iväg ut på banan medan jag själv stod kvar i depån. Efter en kortare desmodepression har jag dock kommit på att det bästa med allt faktiskt finns kvar; själva åkandet. Jag kommer att behålla hojen och ha skoj med klubben (bara det inte är blött, på banan alltså), samtidigt som teamet fortsätter med dyngsprättandet så ofta det går, med sikte på att få upp Uffe i Stockholmscrossen. Ducky is dead, long live Ducky!

Varför i hela friden ska man då börja rejsa?

Frågan är alltså inte om man ska rejsa, utan varför. Svaret för mig var enkelt; det fanns inget val. När jag väl hade upplevt på banåkningarna hur det sköljde en våg av skräckblandad glädje genom hela kroppen efter de allt senare inbromsningarna och allt djupare dykningarna genom kurvorna så blev det nödvändigt att gå vidare för att utforska gränserna. Så enkelt kan det vara. Och svårt. Hur preppar man hojen? Hur går det till med anmälan, betalning, besiktning, däckval, träning, kval (tid- alltså, allt är ju ett enda stort kval), warmup mm, för att inte tala om den hemska starten (det hjälper inte att man varit på muggen sju gånger redan, det trycker på ändå)?

Svårt ja, men efteråt minns man bara hur härligt det var och vet att man saknar det. Rejsing är som ett gift, även om man slutar så finns behovet där. När man brinner för något och satsar fullt på det (enligt hörsägen finns det andra alternativ än RR här i livet också) så lär man sig mycket om sig själv, övervinner begränsningar och sorterar bort en del skrot i skallen. Om man går på ett race och ser en taggad förares blick genom visiret strax före start så är den inte direkt tom, den ser långt och djupt. Visst vill man ta reda på vad den ser?

Många vill naturligtvis nå resultat också, ta poäng, hamna på pallen, bli uppklassad osv. Höga 1.08 på Knutstorp, låga 59 på Sviesta och låga 1.16 på Åsen leder inte dit. Upphöjd och fri från prestationsångest som man är (låt mig få ha min livslögn!) så gläds man naturligtvis ändå över sina ”personliga” segrar i form av säkrare spårval, aggressivare kroppshållning, tidigare upphörande av inbromsning och högre kurvhastighet med (faktiskt) mindre knäskrap. Låt vara att den där sista attacken (när man tycker sig möta Gud, som någon uttryckt det) saknas. Man har ju i alla fall sluppit de där riktigt elaka krascherna. Surt, sa räven. Någon liten poäng kunde jag väl ha fått i alla fall?

Det finns sociala faktorer också, även om jag har förstått att familj och vänner ifrågasätter ens prioriteringar i den frågan. Det är många uppoffrande funktionärer, bittra konkurrenter och föredömen i högre klasser som man återser gång på gång och utvecklas av och med. Många av dem visar också artigt sin uppskattning av det italienska mullret. Roligast av allt är det när klubbkompisar dyker upp i depån eller syns runt banan och hejar på.

Hade det gått att göra annorlunda och kanske nått bättre resultat? Javisst, man kunde ha åkt yenmanipulerad symaskin (klokt, Micke och Tino!), det blir billigare och ger mer hästar per kilo, eller begärt spons av flickvännen och trimmat duccen, men inget av de alternativen kändes helt rätt. Kanske skulle man ha lärt sig att trimma (det är ju faktiskt tillåtet i Rookie, som Peter försynt har påpekat) och meka själv? Vi har några bra exempel på det; Bj.o.rn (hur kan en gammal sekretär förflytta sig så fort?), Håkan ”Coolness” och Gävle-Anders, samtliga i R1000. Drömmen skulle nog ändå vara om det fanns en klass för Standard Rookie 600, alltså bara otrimmade (fast självklart med mullerförskönare). Och, vem vet, då kanske det skulle bli comeback; Peter (som har hand om SVEMO:s RR-sektion) har antytt att det går att få dispens (vid 52 blir man annars pensionerad).

Börja alltså med att ta licens, det är lätt gjort! Resten ger sig av sig självt, men se upp för den schackrutiga flaggan, den är som det röda skynket för tjuren!

”Cinquenta vecchia”, dvs. gamla #50 i R600, Bo Leander